Man kan ju tro att varje dag sedan den 25 maj varit enbart ett rent elände. Men jag har haft flera, underbara, fantastiska dagar mellan varven också, tack vare min fantastiska familj och obeskrivliga vänner!!
Vi har inte kunnat vara med på någonting den här sommaren, antingen har jag legat inlagd eller så har jag varit infektionskänslig. Vi har missat fester, födelsedagar, dop, utflykter och evenemang. Fram till sista september har jag tillbringat 108 dagar på sjukhus, jag har varit hemma ca 25.
Men närmaste vännerna har funnits där hela tiden! Så fort jag varit i läge att träffas så har de kommit, antingen till sjukhuset eller till trädgården hemma. De har suttit i min skittråkiga sjukhussal och ätit picknickmat, bara suttit och hållit sällskap, träffats för att fika i cafeterian eller mött upp för en lunch på stan när det funkat.
Vänner har kört hit med kalasmat i kylväskor och jag har inte kommit hem från sjukhuset en enda gång utan att det stått färska blommor på bordet - jag har en vän som kört ända hit med det så fort hon vetat jag skulle komma hem. Fattar ni? Min telefon har oupphörligt plingat av mess, hälsningar, brev och små presenter som fått tårarna att spruta och jag har nog bölat lika mycket av ren och skär glädje som av elände. De har haft koll på mig hela tiden, fått mig att skratta och givit mig energi att ta en dag till. Detta trots att jag inte alltid orkat svara, tacka eller visat min uppskattning.
Även de yttre ringarna i det sociala nätverket har givit mig en fantastisk stöttning och uppbackning. Kompisar och bekanta som jag inte haft egentlig frekvent kontakt med har givit mig så galet mycket energi.
Jag är omgiven av så många fantastiska människor, och jag hade ALDRIG orkat med det här utan er!
Familjen... Familjen har naturligtvis haft det ganska tufft. Mina barn är fostrade i ett matriarkat där jag varit den som stått för organisation, planering, uppföljning och regelverk. Även om de är stora/större nu, två av tre är att betrakta som "vuxna", så blir tillvaron plötsligt förändrad. Jag har själv vuxit upp under samma förutsättningar och var 28 år när min mamma dog, ändå förändrades hela min tillvaro genom att den centrala delen av mitt liv försvann. Nu har jag ju inte dött, men jag har varit väldigt frånvarande och oförmögen och det kan räcka för att skaka om tillvaron.
Vi är väldigt tajta, mina barn och jag. Jag har under hela processen varit väldigt öppen med vad som händer, hur läget är och vad som väntar. Sen har var och en hanterat det på sitt sätt och så måste det vara. Samtidigt gäller det att upprätthålla någon form av "normalitet" i vardagen. Det är en svår balansgång men jag kan säga att jag är djupt tacksam över de sociala plattformar som finns och det enkla i att hålla ständig kontakt...
Äldste sonen och hans familj var nere en hel del i somras och vi fick ändå några väldigt bra dagar där vi kunde hänga med barnbarnen, inte minst tack vare det sommarväder som rådde och vi kunde vara utomhus. Även om jag inte orkade så mycket så var det verkligen guld värt.
Till familjen får även barnens far räknas in - visserligen är inte han och jag familj längre, men han mina barns familj. Vi har en fantastiskt bra relation och han står stand by hela tiden och har försökt rodda så mycket han kunnat under hela den här perioden. Jag vet att detta varit jobbigt även för honom och är oerhört tacksam över att han finns och att vi kunnat ha ett sådant teamwork både han, jag och min nuvarande man.
Å så min man... Min fantastiska man. Som suttit där bredvid sängen, timme ut och timme in medan jag sovit, behandlats, frossat, svettats och bitvis inte ens vetat att han varit där. Som kört skytteltrafik mellan hem, jobb och sjukhus, ibland två gånger om dagen för att jag velat åka hem några timmar.
Han som sköter markservicen, både för mig och, när det behövts, för mina barn. Oavsett vad det handlat om så har han aldrig, inte en gång sagt "Nej", trots att han i många fall inte haft några som helst skyldigheter att ställa upp. Han har bara löst allt, jag fattar egentligen inte hur. Trots att han själv inte mått så bra så har han inte visat det en enda gång, bara funnits och finns, hela tiden.
Jag är verkligen lyckligt lottad på många, många sätt. Så i allt elände som varit så har jag också garanterat haft det bättre än många andra. Jag är medveten om det och därmed också gränslöst tacksam. Både över min familj och mina ovärderliga vänner.
Återigen - jag hade aldrig orkat utan er! Tack för att ni finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar