Jag hade både informerats om och läst mig till en del vad gällde biverkningar av behandlingen som kunde uppstå; illamående och feber var väl det som pratades om mest. Och håret naturligtvis, men det brukade visst ta ett tag. Det pratades också en hel del om alla förebyggande mediciner som gavs mot biverkningar så det lät inte så farligt ändå.
Maken var sjukskriven under de första veckorna jag var sjuk. Han tappade totalt fotfästet för en stund och fungerade inte alls, det kom liksom ifatt honom allting efter den första chocken. Men han satt bredvid min säng timme ut och timme in medan den ena giftpåsen efter den andra sakta droppade in i mina vener.
Jag ömsom frossade så hela sängen skakade och fick kramp i alla muskler, ömsom svettades så man kunde vrida ur lakanen. En natt vaknade jag med huvudvärk så jag skrek - jag kunde inte lyfta huvudet från kudden. Det kallades på läkare som föreslog en morfinspruta men i mitt konstiga tillstånd ansåg jag att det var för bra - morfin mot huvudvärk liksom??? Nån måtta fick det väl ändå vara! Läkaren övertalade mig, det skulle ju kännas betydligt bättre, kunde jag inte ta en sån? Till slut gav jag med mig, tack och lov, för det hjälpte. Jag vet inte varifrån mitt anti mot morfin kommer, förmodligen för att jag förknippar det med livsfarligt knark och tror jag ska landa på nån skitig toalett nånstans med en överdos, jag vet inte.... Morfin funkar inte så om man är sjuk har jag fått lära mig nu, men hur skulle jag kunna veta det? Dessutom blev jag trött och lite loj av det, tänk om jag inte hade kontroll över saker? Ha! Som om jag hade det utan morfin liksom...
En annan natt vaknade jag av en fullkomligt vidrig, obeskrivligt äcklig smak i munnen. Det går inte att föreställa sig hur det var. Det pratas om att en metallisk bismak kan uppstå - det här var inte metalliskt, det var bara det vidrigaste jag varit med om.
Jag kunde inte äta någonting, allt smakade vidrigt. All dricka, all mat, allting var fruktansvärt. Desperat försökte jag hitta något som kunde passera. Vindruvor! Vindruvor funkade.
En av mina bästaste vänner, denna fantastiska människa, hade skickat med maken en hel kylväska midsommarmat till midsommarafton. Maken skulle sova över på sjukhuset - det var hans födelsedag dessutom - och kom med tårta, godsaker och vindruvor. Jag fick inte ner så mycket annat men jag glömmer aldrig dessa underbara, ljuvliga vindruvor som smakade precis som de skulle!
Jag gled in och ut ur konstiga drömmar och tankar, hade dialoger med människor som var väldigt givande men som när jag vaknade upp visade sig aldrig ägt rum. Det var mycket, mycket märkligt.
De började bli lite bekymrade på avdelningen för att febern inte gav med sig. Den var dessutom alldeles för hög för att "bara" vara en biverkning av cytostatikan. De kliade sig i huvudet men gjorde vad de kunde för att hålla den nere så gott det gick.
När de fem dagarna gått och jag fått i mig alla påsar jag skulle blev jag kvar några dagar extra på sjukhuset. Mitt eget immunförsvar gick snabbt ner på noll. När det väl var dags att få åka hem var det med besöksrestriktioner och förhållningsorder och jag blev plötsligt varse att jag inte ens fick äta vad som helst; inga färska grönsaker, inget som inte gick att värma och inga bär. 2018, mitt livs första sommar utan jordgubbar... Jag hade fortfarande den vidriga smaken kvar i munnen och nu fick jag inte ens äta vindruvor längre. Det var ett evigt tjatande om att jag skulle dricka och dricka och dricka men vad jag än drack smakade det så det vände halvvägs. Det blev vätskedropp och därmed ett evigt spring på toaletten. Det är ju inte så besvärligt kanske i vanliga fall men med 41 graders feber är det rätt jobbigt.
Men så kom dagen jag fick åka hem och det var guld! Allt luktade illa, smakade illa och min man kunde inte komma för nära för alla människor luktade gammal luftmadrass. Men utsikten från mitt fönster, den var faktiskt helt okej.... Och personalen! Personalen var helt fantastisk. Men jag ville bara därifrån nu, åka till dagvården varannan dag och ta prover och få pigga på mig igen tills det var dags för nästa kur.
Tyvärr blir ju saker inte alltid som man vill...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar