Även om man bara ger upp och i princip skiter i vad som händer så självdör man inte. Livet tickar på, även på sjukhuset. Dagarna gick och det var ett evinnerligt spring in och ut i mitt rum på personal som skulle mäta det, ta prover där, lämna medicin hit, sätta dropp dit, ta tempen, blodtryck, fråga om jag ville ha mat (nä tack), kom med nyponsoppa och glass och allt som oftast kom in bara för att kolla hur jag mådde. De fick hålla på, jag åt min nyponsoppa och glass och drack min körsbärssaft.
I samband med infektionen jag hade nu hände massa andra saker i kroppen. Ryggen gjorde att benet slutade hänga med och jag fick låna en rollator för att kunna gå korta rundor. Jag skickades på röntgen och man upptäckte en infektion i form av var- eller vätskeansamling på en punkt i korsryggen. De kunde inte riktigt säga vad det var men värken kunde hållas i schack med morfin och smärtstillande tabletter så jag fick sova lite ibland i alla fall.
Ungefär nu fick jag också veta att jag skulle strålbehandlas - det hade jag ingen aning om. Men från Linköping hade man önskemål om att jag skulle göra en fjärde behandling men där satte min läkare stopp. Hon tyckte inte jag skulle orka det, så då blev det kompromiss. Först fick jag bud om att det bara rörde sig om ett par gånger men det visade sig handla om 12 gånger. En gång om dagen varje dag. "Okej, jaja... det blir nog bra". Den där strålningsbehandlingen fick skjutas upp, först en vecka och sedan en till, jag var för dålig för att kunna börja.
Febern kom och gick och jag tjatade inte ens om att få åka hem, jag kände mig helt apatisk. Mina värden vände inte heller och jag hade typ noll trombocyter, noll vita blodkroppar och 70 i blodvärde. Jag vet inte hur många påsar blod de fyllde på med.
Trombocyter tankades på nästan varje dag för att jag inte skulle få någon inre blödning och dö av det, men min kropp bara gapskrattade åt transfusionerna och käkade upp de nya på studs - efter några timmar var de borta igen. Läkarna började få nya bekymmersrynkor; varför försvann mina trombocyter hela tiden? Det visade sig att jag blivit immun mot random trombocyter som fylldes på. Kroppen tillgodogjorde sig dem inte helt enkelt. Nu var man tvungen att specialbeställa för mig typ-anpassade påsar från Linköping...
De ville att jag skulle göra ett nytt ultraljud på hjärtat eftersom de bakterier jag hade i blodet kunde sätta sig på hjärtklaffarna. Problemet var bara att de bokade in den undersökningen 20 minuter efter jag legat en timme på en brits i en MR-maskin och jag fick ett totalt bryt. Jag hade så ont i ryggen så jag knappt kunde röra mig alls. Jag bölade och tjöt och sa till läkarna att jag "bara vägrade lägga mig på en brits för ett ultraljud i en timme till jag kunde inte röra mig och allt gjorde ont och varför skulle jag behöva göra det jag hade ju redan gjort ett sånt för tre veckor sedan och nu fick de väl ge sig jag KUNDE inte lägga mig där nu hur tänkte de egentligen det var helt omöjligt fattade de inte det???" Jag har fortfarande lite, lite dåligt samvete för hur jag uppförde mig men det var rätt just DÅ.
Och jag slapp ultraljudet den dagen. Båda läkarna som stod i mitt rum bara gapade och försökte lugna mig på alla sätt. Det var plötsligt ingen panik, det kunde vänta till nästa vecka! Absolut! Inga problem!
På natten kom en av mina favoritsköterskor in och skulle ge mig droppet med antibiotika. Jag förstod att jag varit föremål för diskussioner bland personalen när hon helt apropå ingenting undrade om jag haft någon samtalskontakt med deras kurator? Nej, det hade jag inte. Jag hade inte känt att det var nödvändigt innan. Dessutom hade personalen på hematologen redan ringt kuratorerna flera veckor tidigare och bett nån komma upp till mig men de kom aldrig. Och vad skulle jag prata med en sådan om? Hur jobbigt det var att ha feber och vara sjuk?
Den här sköterskan tog tag i saken och ringde ändå och jag fick en tid när kuratorn skulle komma upp. Hon kom, hon var jättebra och vi pratade om precis allting - hur jag kände och mådde och hur jag inte kunde fatta några avgörande beslut om min egen överlevnad så länge jag inte fick chansen att ta mig över vattenytan igen. Hon fattade och menade att jag hade rätt att ställa krav på att få vila och hämta kraft innan de skickade mig vidare. I slutänden var det jag som bestämde, även om jag kanske inte visste mitt eget bästa ur ett vårdperspektiv.
Nu började plötsligt saker hända med bl a min syn. Jag fick ett grått fält framför ena ögat och såg inte ordentligt. Från att i hela mitt liv haft förhållandevis lågt blodtryck steg det till en nivå som gjorde att personalen trodde blodtrycksmanschetten gått sönder och försökte men en annan men den visade samma sak. Splinten började krångla igen och fick bytas ut för andra gången. Ryggen bråkade fortfarande även om den vissa dagar var bättre än andra. Jag försökte gå promenader med hjälp av rollator och det funkade hjälpligt när jag hade bra dagar.
Det kändes som om allt bara gick sönder hela tiden. Och hela tiden denna jäkla feber som bara höll på och höll på och aldrig gav med sig. Under några dagar höll den sig så lugn att man tog bort antibiotikan men smack! var den där igen och man fick sätta in droppställningen igen.
Efter två och en halv vecka var det ändå äntligen så under kontroll att jag skulle få åka hem. Värdena slutade stå still på botten och jag började producera egna trombocyter. Med en antibiotikaburk i tablettform för 10-12 veckors behandling, blodtryckssänkande medicin och ett par andra piller som jag knappt vet vad det är kunde jag ringa maken och be honom hämta mig. Jag fick en lista på tider jag skulle infinna mig för ögonundersökning, ny MR-undersökning av ryggen, återbesök för provtagning och tider för strålningsbehandling.
Men först två dagars ledighet... Inga tider att passa, inga krav. Två dagar hemma och bara vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar