Nä, tabletterna hjälpte inte ett dugg. På fredagsmorgonen vaknade jag och - jag ber om ursäkt över min rättframma beskrivning men sanningen är inte vackrare än såhär - blodet bara forsade.
Som sagt, efter sex veckor på ny arbetsplats är inte samtalet till chefen "Hej, jag är sjuk och blodet bara rinner och jag måste nog till sjukhuset" det man ser fram emot mest. Så jag avvaktade lite, tänkte att det skulle lugna ner sig.
Maken var aningen mer bekymrad och ifrågasatte starkt om vi inte skulle åka in men jag viftade iväg honom till jobbet. "Jag måste vänta lite och se, jag får fundera". Han åkte och när hans bil svängt av vid brevlådan insåg jag att det nog var ett misstag att jag släppt iväg honom. Men jag väntade liiiiiiite till... Nä. Nä, det fick nog bli akuten ändå. Behövde jag kanske ringa en ambulans? Jag började känna mig yr och hade svårt att stå upp... Fast å andra sidan hade jag ju inte ont någonstans så jag var nog inte döende nu heller.
Lagom till maken anlände jobbet ringde jag honom så han fick vända. Vi fick åka in.
Sedvanlig akutprocedur, mottagning, yadayada, blöder mycket men HUR mycket? Ja, inte fasen vet jag, jag har liksom inte använt litermått och mätt... Många svåra frågor, inte så lätt att svara på alla...
Vi landade i alla fall på gynakuten och jag låg där i korridoren på en brits och väntade. Kände mig sådär som man gör när man kommer och stör läkare och personal i deras arbete utan förvarning. Tänk om det inte var något, att man kom dit och upptog dyrbar tid i onödan! Så jäkla pinsamt...
Så småningom var det min tur och vi visades in hos en mycket, mycket bra och sympatisk gynekolog som omedelbart skulle undersöka mig.
Jag betraktade henne medan hon med hjälp av ultraljud och en bildskärm försökte få koll på vad som var fel. Jag såg hur hon mer och mer försvann in i bildskärmen, blev tystare och tystare och mer och mer intensiv i sitt stirrande på skärmen. Jag SÅG hur en inte så bra diagnos började ta form i hennes huvud, jag HÖRDE hur hon tyst mumlade för sig själv; det här ser inte bra ut... Hon sa det inte högt, jag tror hon bara tänkte det egentligen. Hon sa det tyst, tyst för sig själv, samtidigt som hon nästan skakade på huvudet för att hon inte själv trodde vad hon nu såg.
Och jag kände mig fullkomligt lugn. Jag förstod att något var väldigt o-bra, men jag kände mig helt, fullkomligt lugn. Det är väldigt märkligt. Jag låg och förberedde mig mentalt på att hon skulle säga något högt, att bara få bekräftat att något var allvarligt och sen en lång harang om hur de skulle laga mig. Men jag blev liksom inte ens orolig, trots att jag förstod.
När hon väl var klar sa hon lågmält att vi skulle prata i hennes rum.
- Jag säger det rakt ut, precis som det är, började hon. Du har en tumör i livmodern och den är stor. Väldigt, väldigt stor. Det ser inte bra ut. Vi måste undersöka dig mer men för att kunna göra det behöver vi söva dig.
- Jaha.. okej. Mhm. Jaja. Absolut. Visst.
Varför var jag fortfarande så lugn? Varför reagerade jag inte som jag trodde man gjorde när man får ett sånt besked? Skulle man inte svimma? Gråta? Skrika? Slå sönder inredningen? Storma ut och be alla fara åt helvete? Råna en bank, köpa en pistol och resa över jordklotet med polisen i hasorna?
Min man satt i stolen bredvid och sa inte ett ljud. Han var totalt chockad, förstod inte egentligen vad som hände.
Först när jag insåg att min yngste son snart skulle sluta nian och att det fanns risk att jag inte kunde vara med på hans skolavslutning fick jag ett litet bryt. Men jag tror det varade i 30 sekunder - sen tog jag ett djupt andetag, lugnade ner mig och blev saklig igen. De skulle väl laga mig, herregud, klart de skulle! Ta bort den och låta mig åka hem liksom. Tumörer tar man bort, det finns massor av människor som fått operera bort tumörer! Och vem behöver en livmoder när man är 51, det var ju bara att ta bort den också!
Vi pratade mer men jag minns inte riktigt vad vi sa. Det var mer praktiskt; sövning, undersökning, cellgiftsbehandling och strålning. Första bedömning utan säker diagnos var livmoderhalscancer. Stadie 4. Motsvarande ungefär; "du är egentligen redan död eller borde varit det men av nån anledning har du fått låna extra tid, grattis till dig". Ungefär så.
Trodde vi. Trodde de. Trodde alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar