Läkaren ringde mig där jag låg i en sjukhussäng på lördagseftermiddagen och sa att de gjort det, berättade med en blandning av fascination och förvåning återigen att jag hade en väldigt stor tumör och den hade eventuellt vuxit in i både urinblåsa och andra väsentliga delar av kroppens inre. Inte så bra...
Vad som också hänt var att tumören tryckte på urinledaren så det blev stopp mellan njuren och urinblåsan. Därav ryggsmärtor, tack, så var den saken utredd också. Eftersom den gjorde det var man tvungen att avlasta njuren; en nefrostomi skulle opereras in. En slang genom huden i ryggen, in i njuren och en påse på benet alltså. Mhm, okej. Gör vad ni måste, helt okej.
En sådan sattes dit samma dag och vips försvann ryggontet. Befriande. Varken slangen eller påse på benet var något som störde mig, jag ville bara att allt skulle fungera.
Den åtgärden gjordes väldigt akut, min läkare på kvinnokliniken fick tjata på operation att göra det en lördag. De var inte så pigga på det egentligen. Jag tror att det var därför ingen insåg att jag inte fick någon som helst information om hur en nefrostomi skulle skötas; att den skulle läggas om en gång i veckan, hur man bytte påse, hur man kunde fästa den runt benet... Den sattes in och jag skickades upp på avdelningen igen helt enkelt och så var det bra med det.
Först när jag googlat själva ingreppet insåg jag att det var en hel del att lära sig om det där, och då hade det gått flera dagar. En miss från vårdgivarens sida enligt mitt förmenande, något som kan hända när man hamnar mellan två olika avdelningar med olika expertiser... Inte bra.
Jag behövde också en CVK, en venport via ett större blodkärl i halsen. Därigenom skulle man kunna ge cellgifter, dra blodprover och allt som behövdes utan att sticka mig i armarna varje gång. Ner på operation igen och in med en sådan. Jag kände mig som ett kollie som fraktades hit och dit och släppte alla tankar - jag blev som ett viljelöst paket på något sätt. "Gör vad ni vill men gör det bra".
Sen blev det vidaretransport till Linköpings Universitetssjukhus, där är man superexperter på underlivscancer. Där skulle planen för cellgiftsbehandling och strålning läggas upp och man skulle göra en likadan undersökning under narkos som man gjort i Kalmar. Sagt och gjort. Det måste varit något alldeles särskilt som fascinerade dem med just den här tumören för med på den undersökningen var både professorer och specialister, en hel gräddhylla i Linköping ville visst vara med. Jag vet inte, jag sov som vanligt... Men känslan av att vara spännande och intressant kändes rätt okej ändå, det var ju länge sedan man var det liksom.
Maken och de två äldsta sönerna var med i Linköping och med under de samtal vi hade med läkaren efter undersökningen. Ytterligare en mycket mycket bra läkare förklarade, ritade och informerade om läget. Tumören VAR jättestor, 6x10 cm. Det stora mysteriet var hur man kunnat missa den på alla cellförändringsprover jag så samvetsgrant gått på??? För med tanke på storleken så hade den, enligt Linköpings uppskattning, vuxit under ca 10 år... Så otroligt konstigt. Alla mina cellförändringsprover var U.A. Det senaste gjordes ganska precis ett år innan, där syntes inget konstigt. Ingen fattade någonting. Jag undrade om de inte bara kunde operera bort den? Hur svårt kunde det vara?
Inte bara svårt utan omöjligt fick jag veta. Den satt liksom fast. I allt. Så dumt...
Nu ville de komma igång med cellgiftsbehandlingen så fort som bara möjligt. Det hade tagits prover på tumören för att de skulle veta vilken typ av cellgifter jag behövde och så fort proverna var analyserade skulle de blanda ihop den mixtur jag behövde och jag skulle kallas till första behandlingen. Idegran var tydligen en av ingredienserna i min tilltänkta dekokt, något vi fann väldigt roligt och skrattade åt i familjen. Vi är väl inte som vi ska i vanliga fall, än mindre i traumatiska situationer antar jag.
Jag fick veta att det handlade om 8 cellgiftsbehandlingar och ungefär lika många strålningsbehandlingar, det första i Kalmar och det andra i Linköping. Samtidigt fick jag också veta att oddsen var inte så bra, men att man ändå gjorde vad man kunde för att bota, inte bara lindra. Det kändes ju ändå bra att inte vara helt uträknad.
Medan proverna analyserades och medicinen skulle blandas fick jag åka hem. En hel kasse full med morfin i tabletter och plåster fick jag med mig så jag skulle slippa ha ont nånstans medan jag väntade på kallelsen.
Som den konstiga människa jag nu är så ägnade jag mesta tiden hemma åt att lösa, planera och organisera. Det var försäkringar, det var sonens skolavslutning, det var samtal till alla som behövde veta. Och jag tror inte jag var lessen eller särskilt orolig en enda gång... Bara angelägen om att allt skulle lösa sig medan jag var sjuk och att alla skulle märka av saken så lite som möjligt. Och lite, lite arg också. Lite. Åtminstone irriterad.
Storsonen och hans familj kom ner, vi umgicks och hade trädgårdshäng, brorsan och hans familj hälsade på. De har små barn och jag visste att jag inte skulle få umgås med snoriga dagisbarn när behandlingen satte igång, vi passade på helt enkelt. Vi gjorde sånt jag mår bäst av och trivs bäst med. Ha roligt, allt för att slippa tänka på annat liksom. Det funkade ganska bra. Vi är bra på att ha roligt.
Men dagarna gick och det kom ingen kallelse till behandling, det var ju lite märkligt? Det var ju så bråttom hade de sagt... Fast å andra sidan, ju fler dagar jag fick vara hemma desto bättre. Det bekymrade mig inte så mycket. Idegranen kanske behövde mogna eller nåt. Men jag blev mer och mer nervös att jag skull missa sonens sista skolavslutning - det fick liksom bara inte hända....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar