Så var det då dags för den första strålningsbehandlingen. Jag hade försökt låta bli att tänka speciellt mycket på den, jag visste ju att den skulle göras men förträngde det så långt det gick.
Det blev lite märkligt det där att jag skulle strålas för ingen berättade det för mig först. Kanske trodde de att de hade sagt något eller att det var självklart men jag hade ingen aning. Det var först när jag blev inlagd för sista infektionen jag fick veta att jag hade tid för det och jag blev lite förvånad...
På de PET/CT röntgen jag gjort kan man se cancerceller om tumör eller utsatt område är större än 1 cm. Sista gången hade jag fortfarande en lysande punkt, en lymfkörtel, som lyste. Resten var borta. De kunde inte avgöra om den lyste på grund av infektion och de vågade inte utesluta att det KUNDE vara cancerrester kvar, alltså bestämdes det att jag skulle genomgå även strålningsbehandling. Det skulle få bort eventuella rester.
Jag var på besök på strålningsenheten och fick veta hur det skulle gå till, vad det innebar och vad jag kunde förvänta mig. Det skulle inte kännas, inte märkas - åtminstone inte NU. SEN kunde det ge biverkningar och så men det var SEN det. Mhm.
Sjuktaxin kom och hämtade mig på utsatt tid och jag togs emot av en jättegullig sjuksköterska som visade mig hur det hela skulle gå till. Hon visade "kontrollrummet" där de skulle sitta och sköta maskinen medan jag låg på en brits och bestrålades.
När vi kom in i själva strålningsrummet och jag fick se den gigantiska maskinen vet jag inte vad som hände, men jag började plötsligt gråta helt okontrollerat... Jag var förmodligen inte den första för ingen av de två sjuksköterskor som befann sig i rummet verkade speciellt förvånade, de hade nog varit med förr. Men det blev så påtagligt allting; den gigantiska maskinen, rummet man gjort allt för att göra så "mysigt" som möjligt. Det strömmade musik ur högtalare och i taket ovanför maskinen hade man gjort ett ljusfönster med blå himmel, molntussar och grenar av blommande körsbärsträd. (Okej okej, jag fick sedan veta att det var magnolia, ber om ursäkt, är inte så hemma på det där. Det var rosa blommor i alla fall...) Förnimmelsen av att man låg under ett sådant och tittade upp mot himlen medan man botades för cancer kändes vacker men konstig.
De riktade in britsen och min kropp i en position som jag skulle komma ihåg för att kunna ligga exakt likadant alla 12 gångerna.
En del av maskinen tog röntgenbilder först, sen skulle själva strålningen börja berättade de.
Den gigantiska apparaten började snurra runt mig och sig själv och jag fortsatte gråta. Försökte på alla sätt skärpa till mig - herregud, vad var det för fel på mig, hade jag blivit fullkomligt rubbad????
Själva strålningen tog kanske på sin höjd 45 sekunder. Den kändes inte, märktes inte och kunde lika gärna inte hänt.
Sköterskorna kom in igen, gjorde tre stycken permanenta tatueringar i form av prickar på mina höfter och min mage, markeringar för att kunna säkerställa exakt strålningspunkt vid övriga tillfällen.
Det var liksom det. Jag hoppade ner, tog mina kläder och åkte hem. "Välkommen tillbaka imorgon". Tack tack.
Detta var i måndags. Det betyder att vi numera inte längre befinner oss i "vad som hänt" utan i nutid.
Jag mår efter omständigheterna just nu ganska okej. Kroppen funkar fortfarande inte som den ska men jag blir i alla fall lite, lite starkare varje dag. Igår, medan jag var i väntans tider mellan strålning och ögonläkare, kunde jag gå en ganska rejäl runda runt sjukhusområdet. Inte så fort, inte med någon större spänst - mer hasande som en nittioåring, men jag kunde! För övrigt ser hela jag ut som jag vore 90 så det passar väl ihop antar jag. Jag har tappat drygt 12 kilo i vikt och det blir mycket rynkor av det. Grå i hyn, konstiga fläckar som inte funnits förut och allmänt dassig men min man påstår att jag är vacker... 😉😌😘💓
Ögonfransarna börjar komma tillbaka, de är säkert 3 mm långa. Ögonbrynen börjar också komma tillbaka fast med svarta hårstrån och överallt utom där de ska vara... Suck. Suck också över de svarta hårstråna på hakan som jag inte heller saknat den här tiden. Naturligtvis har jag förskingrat min bästaste hårplockarpincett också!
Det börjar bli små bäbisfjun på huvudet också! Inte mycket att skryta med än men det kommer.
Nu kommer jag ju tappa det en gång till om jag gör den där SCT, den föregås av en cellgiftsbehandling för att återigen slå ut mitt immunförsvar så det är ju ingen idé att jubla riktigt än. Men för mig är det ändå ett tecken på att kroppen återhämtar sig och det känns bra!
Igår fick jag papper från Linköping om att jag ska dit den 25 oktober på förberedande läkarundersökning och information inför transplantationen... Jag fick också ett helt häfte info om vad jag har att vänta och vilka konsekvenser det kan föra med sig. Klarar jag själva transplantationen som sådan följer tre månaders isolering på det...
Jag känner mig inte speciellt upplyft av den lektyren och jag är mentalt ännu inte i läge att bestämma någonting. Men naturligtvis ska vi, maken och jag, åka dit och lyssna på dem. Jag vet också att min familj enhälligt vill att jag ska göra det här, och det väger naturligtvis tungt.
Vi får se.
Under tiden åker jag varje dag på mina strålningar, äter mina mediciner, äter, sover, vilar och träffar diverse läkare.
Jag kommer fortsätta skriva av mig vad som händer, men kanske lite mindre intensivt. Jag hoppas ni hänger på även framöver...
Imorgon ska jag träffa min hematologläkare och ta prover för att se om jag har producerat några vita blodkroppar och trombocyter! Det ska bli mycket spännande att se, måhända får jag äntligen börja träffa folk igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar