När mina två vilodagar gått var det dags att åka in till ögonmottagningen; jag såg ju plötsligt inte som jag ska. Jag ser två grå, massiva fält framför ena ögat och det känns som ögat är för stort. Läsa på papper är meningslöst att ens försöka och bildskärmen är uppförstorad till 175% för att jag ska se något.
En grundlig undersökning gjordes och det droppades både det ena och andra i ögonen, något av det värsta jag vet! (Under cellgiftsbehandlingarna fick jag droppar i ögonen var fjärde timme, dygnet runt. Det får man för att ögonen annars kan påverkas och man kan drabbas av dimsyn, ytterligare en biverkning till behandlingen. Personalen kommer alltså in på nätterna och väcker en bara för att droppa svidande jox i ögonen. Det är inte så farligt första dagarna men efter ett tag är det nästan tortyr).
När jag i princip inte längre såg nånting på grund av alla grejer de droppade i ögonen och de lyst med lampor och hummat och ummat ett tag, konstaterades att jag hade blödningar i båda ögonbottnarna, men det var bara det ena jag själv märkte av. Detta, trodde de, hängde ihop med bristen på trombocyter som, i normala fall om man har några, har till uppgift att stänga igen sådana småblödningar i kroppen. Det skulle väl förhoppningsvis reda till sig när antalet tromber ökar i kroppen. Vi kallar på återbesök inom kort så får vi se om det läkt. Brabra, tack så mycket.
Därefter var det MR-undersökning av ryggen. Upp på britsen, in i tunneln. Jag har inga större problem med den där tunneln, jag blundar och slappnar av. Natten innan sov jag så dåligt så jag var jättetrött, så jag låg och småslumrade medan maskinen högljutt knackade sig fram. Blev måttligt irriterad över att bli störd av personalens röst i högtalarna hela tiden; "Nu tar vi nästa sekvens, den tar 4 minuter" och "Går det bra?" Jaaaaa, gör vad ni ska och låt mig sova ifred! sa jag inte men jag tänkte. Högt sa jag bara Jajamen! sådär klämkäckt som när man blir väckt av telefonen och låssas att man inte ens sovit...
Nu kunde det konstateras att jag fått ännu en punkt i ryggen som såg ut som en var- eller vätskefylld infektion och man började diskutera fram och tillbaka vad man skulle göra åt det... Så länge jag har de där infektionspunkterna kan jag inte exempelvis genomgå någon SCT, de måste läka ut först. De sitter så dumt till att varken infektionsläkare eller operationsläkare vill punktera dem heller. Och för tillfället funkar ryggen ganska okej, det är bara om jag blir trött, går för mycket eller överanstränger mig som jag känner av det.
Jag äter och ska äta antibiotika i åtminstone sex veckor för det där så jag antar att det reder till sig det också. Så småningom.
Nu väntade i alla fall en "fri" helg och sen skulle nästa fas börja; strålningsbehandling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar