Till saken hör att jag precis bytt arbetsplats och var inne på min sjätte arbetsvecka hos nya arbetsgivaren, det känns inte helt optimalt att börja krångla med ledighet för sjukbesök och sånt då. Inte för mig i alla fall.
Vis av erfarenheten i Stockholm satte jag i mig ett par Alvedon och ringde ändå vårdcentralen. Förklarade läget, att jag varit och fått medicin men att ryggvärken vägrade ge med sig. Fick faktiskt en tid sent samma eftermiddag, behövde bara åka från jobbet nån halvtimme innan jag slutade. Perfekt!
På vårdcentralen fick jag träffa en fantastiskt bra läkare som tog mitt gnäll på allvar. Problemet var bara att jag ätit värktabletter hela dagen och inte hade särskilt ont när jag var där... Men hon misstänkte att jag kunde haft, om inte njursten så lite "grus" som nu lossnat. Jag passade på att i förbifarten nämna det där med blödningar när jag ändå var där och hon blev - till skillnad från sjuksköterskan som haft en dålig natt i Stockholm - lite upprörd. "Men varför har du inte åkt in med det, sånt måste ju undersökas! Se här, här får du hormoner av mig, de kommer få slut på det där inom ett par dygn. Sådär ska du inte behöva ha det! Skulle det fortsätta så åker du direkt in till gynakuten, du väntar inte på din bokade tid hos gynmottagningen i juni. Varsågod! Ryggen verkar ju bättre nu, kommer det tillbaka så ringer du igen, lova mig det!"
Ibland blir man bara så lättad när någon ger order så man nästan svävar.
Jag tog mina hormoner och åkte hem, tryckte i mig en och inväntade mitt nya, piggare liv. Ryggen kändes helt okej och inom några veckor skulle jag på utredning om resten. Det där med blödningar och att vara 51 år är ju inga konstigheter, det funkar ju så! Eller o-funkar. Det har man ju läst på internet; vallningar, blödningar, humörsvängningar, depressioner... Allt var bara att vänta in liksom. Precis som puberteten, inte mycket att välja på. Åldern tar ut sin rätt. Att man är en stor pain in the ass hos omgivningen och att de blir lite less på ens uppförande till och från får man ta på köpet. Men jag hade i alla fall en bokad tid för att eventuellt få hjälp att bli snäll och trevlig igen, även om jag kanske borde gjort det redan något år tidigare. Typ när jag började bli otrevlig och grinig. Men a... Jag hade ju beklagat mig hos mina vänner om både mitt mående och mitt humör ganska länge, stor igenkänningsfaktor hos alla i samma ålder.
Det värsta var att min energi och min lust och glädje var som bortblåst tyckte jag. Men google är ju ett fantastiskt verktyg - överallt kunde jag läsa att det var precis så det kunde bli, det där med klimakteriebesvär. Depressioner... Å naturligtvis, insåg jag ju snabbt, skulle jag ju bli en sån där riktigt klimakterihäxa. Klart jag skulle få ALLA besvär man kunde! Fattades väl bara att man skulle behöva äta hormoner så man fick bröstcancer eller nåt nu också, skit med.
Jag som i grund och botten var så lycklig, hade det så bra och borde haft energi och lust för ett helt kvarter. Så jäkla typiskt liksom.
När jag började fundera och rannsaka mitt mentala mående insåg jag att det var länge sedan jag faktiskt riktigt känt mig glad och uppåt. Jag var ödmjukt tacksam över att jag hade ett mycket bra liv men det var väldigt länge sedan jag verkligen såg fram emot något, länge sedan jag genuint längtat efter något och länge sedan jag haft energi att verkligen göra sånt jag alltid gjort förr. Det var ju lite konstigt ändå, var det inte det? Nåja, det där fick de väl lösa när jag väl kom på undersökning.
De där hormontabletterna jag fick på vårdcentralen hjälpte inte... Det blev bara värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar