"Hej hej", presentation och ursäkter om att de inte hört av sig och övriga artighetsfraser.
- Du börjar väl undra varför vi inte hör av oss, men läget är lite komplicerat...
- Va?
- Ja... Du förstår, när vi nu fått alla testresultat och provsvar visar det sig att det ÄR inte livmoderhalscancer...
- Va?
- Nä... Faktum är att vi inte riktigt vet vad det är för typ av tumör och det måste vi veta för att kunna behandla dig på rätt sätt. Kör vi igång nu kommer vi bara förgifta dig, inget annat...
- Va?
- Ja... Men nu har vi konfererat med kollegor från Stockholm, Linköping, Lund och lite annan expertis och vi TROR det kan vara en ovanlig form av akut myeolisk leukemi... Normalt sett ser man det på blodprov och benmärgsprov men jag har läst lite om det där och ibland KAN det istället bli så att cancercellerna sprider sig med blodet men istället för att förstöra benmärgen bygger den tumörer i kroppen. Det kan vara var som helst; i lungor, lever, knä... I ditt fall i livmodern. Det är mycket, mycket ovanligt men tja - det händer. Och vi tror det kan vara så i ditt fall.
- Va?
- Ja, jag håller på att jaga en expert på området men denne visar sig vara i Polen men så fort vi fått kontakt återkommer vi till dig. Till dess får jag be dig avvakta...
- Jaha. Mhm. Okej.
Det var också i det läget jag spontant utbrast att "Ja, jag är inte förvånad - med tanke på hur mitt liv sett ut genom åren är det klart att jag inte ens kan få cancer som normala människor!" vilket hon inte riktigt såg det roliga i tror jag. Hon känner ju inte mig och blev lite tyst ett tag.
Nu kändes saker plötsligt lite osäkra... Det var ju jättepositivt att det inte var typen "du är egentligen redan död-cancer" som vi trott, men å andra sidan visste vi ju inte om det var bättre eller sämre. Leukemi???? Vaddå leukemi...??? Jag hade tidigare haft en kollega som dött i leukemi, det kändes inte heller som en sjukdom jag hade valt om jag fått välja.
Tillbaka på ruta ett med andra ord. Tumören satt där den satt och där skulle den ju helst inte sitta och det verkade inte som någon riktigt visste varför den ens var där. Än mindre vad vi skulle göra åt den.
Men det är som inte mycket annat göra i det läget än att just avvakta. Uppenbarligen var ju flertal kunniga läkare inlästa på mitt case och jag kunde inte göra ett skit åt någonting, bara leva med. All tidigare vårdplanering blåstes av och vi gick in ett vakum i väntan på vidare besked.
Jag kunde vara med på skolavslutningen och det kändes helt fantastiskt. Jag kan än idag inte förklara varför det kändes så otroligt viktigt, kanske för att det var den sista milstolpen av det slaget kvar? Kanske för att jag inte visste om jag skulle leva så länge till och jag ville inte svika sonen genom att dö innan han ens slutat skolan? På något sätt blev det hela mitt fokus. Jag bestämde mig för att även om de ringde och sa att jag skulle infinna mig för att påbörja något slags behandling så skulle jag nu vägra innan skolavslutningen! Nu var den så nära så de fick faktiskt vänta i så fall.
Min minsta, lilla slutade nian och jag var med! Det var en fantastisk dag och han spelade och sjöng "Paradise City" på avslutningen så jag var sprickfärdig av stolthet. Dessutom fick han stipendium i musik!
Skolavslutningsfikat här hemma efteråt med bl a hans pappa, farfar och pappans partner var så trevligt och mysigt så det kunde inte blivit bättre! Just den dagen glömde jag faktiskt bort att jag var sjuk, även om jag kom på det igen ganska snart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar