Kalas skulle det bli, varmt väder var förutspått så det skulle bli utomhus. Visserligen ända uppe i Stockholm, han bor ju där, men klart vi skulle vara med!
Det är inte ofta vi kan ses, alla mina tre barn, barnbarn, vi och resten av släkten så vi passade på att ta ledigt från jobb och skola så vi kunde få en långhelg, fredag till måndag. Kalaset var på söndagen, och vi tillbringade en härlig lördagskväll på en pizzeria alla tillsammans. Som jag älskar dessa tillfällen när alla är tillsammans samtidigt!
Jag har även förmånen att ha min moster boende i närheten av sonen och hans familj så vi skulle sova där. Efter pizzafrossandet åkte vi dit och gick och la oss, trötta och mätta.
Jag låg i sängen och vred och vände - det var väl en jäkla irriterande ryggvärk som satte igång helt plötsligt. Inte ens värk, det var en molande känsla på ett enda ställe i ryggen, så fruktansvärt frustrerande. Den gav sig inte heller, blev bara värre.
Till slut fick jag gå upp, gå ett par varv i lägenheten och lyssna på tystnaden - alla sov. Inga värktabletter hade jag med mig och jag ville inte väcka min moster, skiten skulle väl ge med sig nån gång. Jag böjde, bände och stretchade, herregud vad VAR detta??
Timmarna gick och jag började bli väldigt trött dessutom. Att vara ensam uppe, trött och ha ont får en att plötsligt tycka väldigt synd om sig själv. Jag bölade mig en stund på soffan i min ensamhet, herreguuuuuud vad det var synd om mig och varför hade jag en så galet konstig smärta i ryggen och på ett enda ställe?
Började leta efter nånstans att ringa men allvarligt talat - hur farligt kunde det vara? Njursten kanske? Men nä, det hade jag hört hur fruktansvärt ont DET skulle göra och så ont gjorde det väl ändå inte? Jag var ju inte på väg att svimma eller så.
Dessutom är det ju så galet jobbigt att behöva söka läkarvård nån annanstans än där man bor, man vet inte vart man ska eller hur man hittar dit och det är alltid lättast att vänta tills man kommer hem.
När klockan var sju på morgonen sket jag i allt det där och ringde 1177. Jag fick prata med en mycket trevlig sjuksköterska och passade då på att nämna för henne att jag dessutom hade haft blödningar i några veckor som inte verkade okej, inte för att jag trodde det hade med saken att göra och jag hade fått tid till gynmottagning i juni för att kolla upp det där. Den här sköterskan tyckte ändå det lät alarmerande så hon valde att koppla mig direkt till nån gynjour på nåt höjdarsjukhus i huvudstaden.
Den sköterskan var inte lika imponerad av mitt mående utan tyckte jag "kunde väl åka in om jag ansåg det nödvändigt men...." så vi kom "överens" om att jag skulle ringa en vanlig jourmottagning om jag tyckte jag behövde. (Läs; hon ansåg jag var gnällig och hade inte ens tagit en Alvedon, lägg ner liksom). Jag frågade desperat VILKEN jourmottagning jag skulle ringa och hon tyckte jag skulle googla det. När jag i efterhand läst hennes anteckningar i min journal kan jag lugnt säga att det hon skrev där stämmer inte med verkligheten. Där framstår hon som en förstående, rådgivande, empatisk sjuksköterska - det var hon inte. Men det är en skitsak i sammanhanget.
Vi la på och jag bölade mig en stund till, sen ringde jag nån mottagning i Bromma eller nåt. Fick en tid för att komma och lämna ett urinprov samma morgon. Tack tack!
Mottagningen hittade vi enkelt med hjälp av sonen och jag fick lämna mitt urinprov. Läkaren trodde att jag hade urinvägsinfektion i urinledarna och jag försökte förklara att jag inte haft tillstymmelse till urinvägsinfektion men vad begriper jag? Han noterade att det sved när jag kissade, möjligen hade han också sovit dåligt den natten för jag upprepade flera gånger att det inte var så... Så jag fick antibiotika, rådet att söka upp min egen hälsocentral när jag kom hem för en ordentlig undersökning och tack och hej.
Barnbarnets morfar var med på kalaset, han var så snäll och kånkade ut en stol till mig så jag kunde sitta ordentligt och slapp sitta på filt på backen.
Med hjälp av värktabletter och trevligt sällskap blev det ändå en ganska bra dag! Jag kunde sova på natten och på måndagsmorgonen åkte vi alla dryga 50 milen hem igen, jag mådde allt lite bättre. Det var nog bara urinvägsinfektion i alla fall då.
Trodde vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar