Nyårshelg och "katastrofer"

Så då, då var nyårshelgen avklarad, jag lagade mat i fler timmar, drack ett glas vin, Persbrandt läste Ring klocka och massor av kvinnor blev förbannade... Fast inte jag. (Jag är så trött på allt manifesterande och tjafsande och bråkande om precis allting - vi pratar några minuters diktläsning i TV, det är inte som vi utsett ny statsminister precis! För det har vi ju inte heller... Barn dör av svält i världen, krigen rasar och mänskligheten håller på att utplåna sig själva och här ska vi tjafsa om vem som läser dikt i TV eller presenterar Kalle Anka på julafton??? Det är så fruktansvärt banala frågor så jag letar skämskudde!)

Sen såg vi massor av fyrverkerier genom fönstret, gick och la oss och var stolta över att vi i alla fall hållit oss vakna till tolvslaget! Hade vi varit hemma är jag inte så säker på att vi hade klarat det...

Men i alla fall.

Med sorg i hjärtat lämnade vi Stockholm, barn och barnbarn och inte minst vårt eget barn - Sanga. Fast de får bara låna honom medan vi är i Linköping och skaffar nytt immunförsvar! Jag tror inte det kommer gå nån större nöd på honom, såvitt Milo berättat via messenger har han redan matat "Tanga" med kalkonbacon... den hade tydligen ramlat ner på golvet. Mm...

Jag har inte mått så bäst, haft jätteproblem med den nya splinten så vi åkte hem en dag tidigare än vi hade planerat så jag kan kontakta sjukhuset imorgon om det inte är bättre - det känns inte alls som det ska.

Den nya infarten börjar dock lugna sig, känns mindre och mindre så det läker väl på antar jag. Ska till vårdcentralen på torsdag och lägga om den.

Nu har vi några dagars ledigt både maken och jag och vi ska njuta mer än nånsin av dem! Som vanligt blir det ju väldigt intensiva dagar, jul och nyårshelger, och det ska bli skönt att få varva ner lite innan vi åker till Linköping. Jag känner själv att jag gått långt över mina kraftdepåer men man VILL ju så galet mycket! All planering görs ju under de timmar man känner sig pigg och alert och vem tänker ens tanken att det ska gå över? Och hela tiden så har jag i bakhuvudet "det kan vara sista gången". Fast jag tänker det inte "lesset" eller så dramatiskt som det låter - det bara finns där, som en svag baktanke. Hur det än är ville jag ha ut så mycket som möjligt av den här jul- och nyårshelgen. Träffa så många som möjligt. Äta massor av god mat. Skratta massor med våra vänner. Och det har vi gjort!

Jag är helt på det klara med att det här kommer gå bra. Men, som jag sagt så många gånger, det vore naivt att inte förstå vilka risker en stamcellstransplantation för med sig. Och jag är medveten. Precis som jag är medveten om hur många människor det finns som blivit friska och fått ett nytt liv genom processen. Det finns båda sidor, om man uttrycker det så. Det gör det med alla allvarliga sjukdomar och i vissa fall botningssätten.

Och hur det än är så kommer det ju ta låååååång tid innan jag får träffa folk igen, innan jag får äta vad jag vill och innan jag ens får klappa mina katter och vattna mina blommor igen. Så som sagt - det gäller att passa på!

Var rädd om dig, om varandra och inte minst - sluta lägg massa energi på skitsaker! Att det tar 35 minuter innan första Bingolottospelet görs en uppesittarkväll ÄR ingen humanitär katastrof, och det kan jag garantera trots att jag inte ens spelar sånt där. Svenska folket överlever både det, Persbrandt på Skansen och julkalendrar utan snö!

Jag lovar!