Vi har redan avverkat fem och en halv dag på den här institutionen, det är lite läskigt ändå vad tiden går fort.
Än så länge har det faktiskt inte hänt så mycket; jag får cellgifter varje dag och ska få min sista dos idag, sedan följer en dags "vila" och sedan.... sedan är han - förhoppningsvis - här kära ni, vår efterlängtade Brasse! Baaaaaaariiiiibaaaaaaaaaa, saaaaaaaaamboooorooooooooooo!!!! Iiiiiihaaa!!! Eller hur de nu pratar där.
Vet inte om ni minns hur jag i somras beklagade mig "kanlikagärnadö"-klaget över en mycket märklig och vedervärdig smak i munnen? Den kom av cytostatikan och jag kan än idag inte förklara eller försöka likna något vid denna fruktansvärda smak, jag t o m vaknade på nätterna av att jag hade den i munnen! Vet att jag tänkte jag skulle skölja bort den med dricka; eller huuuuuur! Drickan smakade precis som smaken i munnen! ALLT smakade skit.
Så är det inte riktigt nu, åtminstone inte än. Jag börjar få en annan smak i munnen men den är inte alls lika påtaglig eller vidrig som den jag fick i somras, Och än kan jag få bort den genom att äta något annat, så jag passar på och gör det1
Skulle byta splint igår. Vilken historia, jösses....
Från det vi kommer hit har jag alltså fått något infernaliskt ont i urinblåsan, Min tolkning är att splinten river och sliter i mig och att den sitter fel. Man skickar mig på röntgen. No, nix, nema. Den sitter precis som den ska. Man tar odlingar. Inga bakterier. Man testar det mesta men hittar inget fel. Ändå kissar jag hallonsaft och varje besök på toa föranleder en dödstädning och fjorton Ave Maria och jag är rätt övertygad om att varje gång är den sista....
Man gav mig mängder av smärtstillande som fick mig att tro att jag redan VAR död och tyckte det kändes helt okej, och andra som mer kändes som jag var på väg över till andra sidan och vägen var en frodig, grön gräsmatta och jag var barfota och hade ÄNTLIGEN lärt mig springa i slow motion!!! (Något som jag f ö tränade mycket på som barn eftersom jag inte fattade att det var film som spelades långsamt utan trodde det var något man kunde lära sig).
Å sen står nån enveten sjukvårdare bredvid sängen och petar på en och vill ta blodtrycket.... Suck. Men några preparat jag fick gjorde så att även det var mysigt!
Sen bestämde de sig för att byta ut splinten. Bara sådär. Jaja, okej! Jag är på! Så de rullade ner mig i en rullstol till ett rum där två sjuksköterskor och en läkare samspråkade över ett bord med massa saker som verkade användas vid ett splintbyte och det var ungefär nu jag insåg att de tänkte genomföra detta under lokalbedövning - inte narkos som de alltid gjort i Kalmar...
Vi gör en lång historia kort - de fick bort den gamla och försökte två gånger få dit den nya och sen gav de upp. Jag fick återvända till mitt rum och vid sextiden på kvällen hämtades jag för insättning av ny splint MED narkos, thank you very much!
Det som är jobbigt med den här biten är att jag hela tiden måste försvara varför jag har den. Varför har jag inte en nefrostomi istället, myyyyyycket bättre? Ja, jo, men nej - jag hade det och höll på att dö av bakterierna som kom genom ingångshålet, okej? Ah... Mhmmm…. Men behöver jag ha nån alls, kan jag inte vara utan helt och hållet? Jo, det tycker jag och vill jag och vill nog de flesta - problemet är bara att ingen vill ta på sig rollen att undersöka om det går! Det är enklare att bara sätta dit en ny verkar det som så behöver ingen fundera över det sen.
Jag ska ta tag i det där när detta är över. Trust me.
Grinig var jag när jag kom tillbaka igårkväll för jag hade inte fått nån mat på HELA dagen!!! Och jag ville ut och köpa pizza men det fick jag inte. Så jag blev sur och åt en micrad köttfärspaj och blev lite snällare.
Sen sov jag med två vätskedropp i infarten - jag sov femtio minuter i taget med andra ord, sen var jag uppe och kissade. Hela natten. Idag är jag trött!
Nu ska vi gå ut och gå en runda - jag har inte tappat mina värden än och får vistas bland folk, bäst att passa på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar