Så - nu är vi då här....
Anlände i god tid i fredags och skrevs in på avdelning 9, sal 11 - ensamsal. Här finns TV, bord, stol, säng och kylskåp, ihopfällbar extrasäng till maken. Och en motionscykel... 😕
Fick ytterligare en infart insatt fast på vänstersidan så nu är hela jag som en enda härva av slangar överallt.
När alla var klara på fredagseftermiddagen med allt de skulle göra med mig så blev jag ledig!
När alla var klara på fredagseftermiddagen med allt de skulle göra med mig så blev jag ledig!
Eftersom jag drabbades av en smärre katastrof dagen innan vi åkte - min dator och därmed hela mitt liv bestämde sig från en timme till en annan att krascha och lägga ner verksamheten - var Elgiganten ett önskvärt besöksmål för mig. Glada i hågen lotsade vi oss ut från området med google maps, körde genom centrum i värsta rusningstrafiken klockan fyra en fredag och hamnade så där vi skulle, vad-det-nu-hette men där alla affärer fanns. Hittade en billig, inte speciellt bra men duger till surf-dator och så åkte vi tillbaka till Sheraton Universitetssjukhus och tittade på TV (vilket innebär att jag sov och maken tittade). På natten brakade helvetet loss med splinteländet och jag kunde inte sova nånting och det kändes som jag blev uppskuren inifrån av taggtråd.
På lördagen skulle vi då ha permission hela dagen, "göra Linköping" och besöka domkyrkan och leta upp bra att veta-ställen. Det blidde inget med det.... Jag skickades på röntgen och det diskuterades med urologer, jourläkare, röntgenläkare och blev ett jäkla halloj om min splint och problemen och själv låg jag mest och hyperventilerade och snorade för allting gjorde så jäkla ont.
På lördagen skulle vi då ha permission hela dagen, "göra Linköping" och besöka domkyrkan och leta upp bra att veta-ställen. Det blidde inget med det.... Jag skickades på röntgen och det diskuterades med urologer, jourläkare, röntgenläkare och blev ett jäkla halloj om min splint och problemen och själv låg jag mest och hyperventilerade och snorade för allting gjorde så jäkla ont.
De hällde hela mig full med morfin, sobril och annat jox, försökte avlasta genom att lägga en kateter som ramlade ut igen (två gånger) och jag fortsatte snörvla. Till slut sa jag att "nu försöker vi inte mer" och sen somnade jag, hög som ett hus.
Idag känns det bättre och efter mycket dividerande läkare emellan har vi nu startat moment 1 i hela kedjan- cellgiftsbehandling dag 1 av 4. Detta slår ut och tar kål på mitt nuvarande immunförsvar. Mhm….
Hur jag nu reagerar och mår av detta återstår att se under dagen/kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar