Transplantationen i sig gick bra, jag har fått min Brasse och det tog en halvtimme. Men sen tar det ett tag innan mina egna värden går ner och det nya ska börja jobba och då händer liksom inte så mycket alls - allt är som vanligt. Kan vara så i uppåt en vecka. Så allt borde alltså vara som vanligt.
Men, mina tidigare problem med urinvägar som inte funkar håller dessvärre i sig och blir inte en bit bättre, tvärtom. Och jag har skickats på röntgen som visar på en "infektion" som inte i nuläget går att göra så mycket åt eftersom jag är mitt i ett stamcellsbyte och allt är liksom ett moment 22...
Jag springer på toaletten två gånger i timmen dygnet runt, klättrar omväxlande på väggarna av smärta och är omväxlande hög på smärtstillande mediciner. Som alla förstår är sömn därmed en stark bristvara, man blir lätt trött av att bara vila i halvtimmesetapper.
Och som sagt, då har inte konsekvenserna av själva transplantationen ens börjat än.
Så man kan väl säga att det går bra med vissa inslag av mindre bra men som egentligen inte har med saken att göra?
Linköping är ett okej ställe att vara sjuk på, men jag saknar "min" avdelning i Kalmar. Personalen här är bra, alla är trevliga och snälla men det är så påtagligt att det är större, mer opersonligt och mindre informativt. Jag upplever det så i alla fall. I Kalmar kom läkarna in och berättade själva när det var något eller om man undrade något, här ser man dem på ronden och sen är det bra med det liksom. Väldigt tyst är det också. De flesta som ligger här är ju antingen isolerade eller väldigt sjuka så man ser inte så många. Vi syns väl inte så mycket vi heller antar jag.
De är väldigt väldigt noga med vissa saker här, nästan så jag känner ett uns irritation i maggropen ibland... Igår hade jag verkligen ingen bra dag, sov ingenting natten innan och började dagen med två starka smärtstillande tabletter och så en påse cellgifter på det. Alltså var jag allt utom hungrig när det var dags för frukost så jag kunde inte äta, mådde illa och var bara totalt slut hela jag. Jag försökte sova så gott det gick under förmiddagen och när lunchen kom var jag fortfarande allt utom på topp så jag kunde inte äta den heller. Sen på eftermiddagen skulle jag på röntgen och fick ligga där och vänta på en trasig maskin i över två timmar. När jag kom tillbaka var det lagom till kvällsmaten och då hade jag hunnit upparbeta både aptit och lite ork så jag mulade i mig käket, drack saften och var nöjd och glad.
På kvällen kom personalen och sa att jag skulle ha dropp över natten eftersom jag inte ätit. Det skulle bli glukosdropp som man sätter in när patienter inte har aptit och slutar äta???? Jag bara gapade; herregud, jag äter ju som en häst varenda dag! Det är inget fel på min aptit, jag mådde dåligt en dag liksom! När man kissar två gånger i timmen utan dropp gör man det var tionde minut med dropp om man är undertecknad så nåt dropp under natten ville jag INTE ha!!
Jag slapp efter lite tjat och många argument. Men idag - idag kom DIETISTEN in! Jag fattade inte vad hon ville men det visade sig att hon kom för att jag inte hade någon frukost eller lunch noterad på matlistan igår... JAG HADE EN DÅLIG DAG IGÅR! Herregud, jag är 52 år, värsta pådraget för att jag inte ville ha frukost och lunch, jag fattar ingenting! Man känner sig lite som en påpassad småunge på något sätt. Jag tänker att jag hade blivit jätteglad om det varit samma pådrag för att lösa mina urinvägsbekymmer… 😒 Men jag fattar att tanken är av det goda slaget, jag har bara lite svårt för överdrivna omsorger.
Vi försöker gå ut en liten runda varje dag så länge jag får, innan perioden av inlåst och isolering väntar. Jag orkar inte och kan inte gå speciellt långt men en sväng runt sjukhuset blir det i alla fall. Förra veckan gjorde vi ett studiebesök i Linköpings domkyrka, väldigt speciell och en trevlig upplevelse!
Världens bästa make åkte upp till Storsonen i Stockholm i förrgår och lånade tvättmaskinen och hälsade på Milosen. Visserligen finns det sjukhuskläder men så länge man kan ha sina egna känner man sig ändå lite, lite piggare. Han passade på att besiktiga min bil också, undra på att man blev kär i honom liksom! 😍
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar