Förberedelser och trögfattad

Nu är förberedelserna för mitt nya immunförsvar igång på riktigt.

Transplantationen är uppskjuten en vecka på grund av donatorns omständigheter men det gör mig verkligen ingenting! Vem tackar nej till en extra vecka i eget hem och egen säng liksom...

Idag har jag varit och satt in en ny infart, CVK, inför kommande prövningar; blodprov, transfusioner, cellgifter, mediciner och annat smått och gott. De tidigare jag haft har suttit i halsen och jag har kanske, eventuellt, möjligen inte lyssnat riktigt uppmärksamt på vad doktorn sagt, men jag förutsatte att även denna skulle sitta där.

De tidigare infarterna har satts in under lokalbedövning med en läkare och en sköterska medan jag legat och glott under ett skynke.

Jag blev lite lite förvånad när jag fick massa papper hemskickade om att jag inte fick äta och fick duscha med sån där äcklig svamp och massa regler och restriktioner - jösses, jag skulle dit och få en slang i halsen liksom, hur petigt kunde det vara!

Än mer förvånad blev jag när jag, på utsatt tid, kom in på Operation Blå på lasarettet idag och fick träffa först en läkaren som ritade på mig med tuschpenna och sedan en narkosläkare....??? Läkare no 1 som kluddade med tuschpennan sa att han "skulle sätta denna längre ner på bröstet" krafs krafs med pennan och stor pil från halsen till nyckelbenet. (Den går inte att tvätta bort heller, suck).

Narkosläkaren sa att sömnmedlet kunde svida lite i armen. Jag tänkte att de tagit fel på person och kanske skulle operera mig för någon åkomma jag inte hade men det kändes lite dumt att komma med det när jag redan låg på operationsbordet och glodde i en stor lampa i taket... Dessutom hade jag fått nåt lugnande så jag brydde mig ärligt talat inte så mycket!

Sen vaknade jag i alla fall på uppvaket och där fick jag fika!!! Kaffe och fralla, rena roomservice a la Hilton! Och jag kollade lite diskret så att alla kroppsdelar satt kvar och det gjorde de, därtill satt en infart fasttejpad en bit ner på bröstet minsann! Suckar av lättnad, allt verkade vara korrekt.

Å sen blev jag pigg och fick åka hem!

När jag skulle ta på mig jackan började jag fundera på om de möjligen tappat mig i golvet inne på operationssalen - det kändes som nyckelbenet gått av. Jag kunde nästan inte röra armen och plötsligt gjorde allting vansinnigt ont i hela axeln. Åååå jobbigt allt blev NU då, jag hade väl aldrig känt av de tidigare slangarna heller?

Ju längre dagen gick ju värre blev det och jag blev nästan helt handikappad, armen kunde bara hänga lite fint vid sidan för den gick inte att röra... Bedövningen jag fått började släppa, det rådde inget större tvivel om det.

Det fick bli lite googlande om detta, vad i jösse namn hade det gjort med mig?

Jo... de infarter jag haft tidigare var korttids-CVK-er. Detta är en lååååååångtiiiiiiids-CVK. Den ska kunna sitta där upp till ett år och ligger inlagd UNDER nyckelbenet. Den ska växa FAST i mig. Hur kul lät det på en skala?? Jag vågar inte tänka på hur det ska bli när de ska ta bort den...

Detta förklarade saken. Som jag då alltså förmodligen redan fått förklarad för mig men glömt. Eller möjligen förträngt. Hur som helst så läste jag också att den "kunde kännas första dagarna".

Japp. Det gör den.

När jag kom hem ringde de från Linköping och sa att jag måste komma dit ett par timmar tidigare än planerat den 11 januari. Där ska de nämligen sätta in en infart till. Men DET visste jag åtminstone om innan - och den tror jag blir i halsen med lokalbedövning och utan narkos. Eventuellt.

Annars är saker ganska bra faktiskt! Kroppen är fortfarande lite trasig här och där, benen funkar fortfarande inte som de ska men jag inbillar mig att det blivit lite bättre. Fötterna är domnade, jag har ont i handleder och fingrar. Men mentalt är jag hur pigg som helst, just nu känner jag bara att jag och den där brassen ska erövra hela världen! Åtminstone om ett halvår. 😁

Sa jag att jag fått ögoninflammation förresten? 😜

Jag vill passa på och önska er alla ett riktigt Gott nytt år! 2019 blir mitt år, jag känner det i hela kroppen! (Förutom i benen och armarna och just nu i nyckelbenet då, men i alla fall...)

KRAAAAAAM PÅ ER!