När man hamnar i en sits som jag nu har gjort så kretsar hela tillvaron bara kring sjukdom. Varje dag. Är man därtill isolerad och inte får träffa folk finns det inte så himla mycket annat att fundera över. Det är läkarbesök, provtagningar, smärtor, mediciner, jämförelser med måendet igår och idag, bidiagnoser, nya "spännande" åkommor som dyker upp - kort sagt, det finns bara det.
Inte har man ju så mycket att göra heller de dagar som tillbringas hemma (eller på sjukhus för all del) så det är lätt att hamna i google-fällan; är vi flera? Hur har andra upplevt det? Hur många har dött? Hur många är botade?
Alla positiva inslag som går att hitta suger man åt sig som en svamp, de negativa scrollar man snabbt igenom och låssas att man inte har sett...
Jag har genom tiden som gått hittat några bloggar där andra i samma situation skrivit av sig sin frustrationer och sin lyckoeufori. Där har jag också noterat att ganska många reagerar MOT att bli kallade kämpar. De menar att man inte kan betraktas som en "kämpe" för att man slåss mot cancer utan att man "åker med" och inte har något val.
Jag håller inte riktigt med om det. Visserligen står man inte upp och vevar med armarna för att slå ihjäl cancerceller, det är ingen kamp som utförs på det viset. Men visst hade det gått att lägga sig ner och helt enkelt skita i att försöka bli frisk! Och DET är kämpigt nog att låta bli ibland....
Det hade varit fullt möjligt att helt enkelt säga nej till behandlingar som gör mig fysiskt sjukare än jag var innan behandlingarna. Det hade också varit fullt möjligt att låta bli att åka på kontroller, skippa att äta 12 mediciner om dagen och därmed alla biverkningar, ignorera läkarnas rekommendationer och så småningom dö. Utan att kämpa alls. Fullt möjligt alltså. Den rätten har alla. Men hur många väljer den vägen?
Nej, istället utsätter man sig för alla behandlingar, kräks, får infektioner, tappar håret, åker till akuten med klippkort, ligger veckovis på sjukhus med hopp om att de ska "laga" det som för stunden är trasigt, accepterar biverkningar som får en att åldras 10 år på ett par veckor och man mår så fruktansvärt jäkla dåligt bitvis - men vet att det är förutsättningen för att så småningom må bra.
Att släpa sig runt med rullator för att benen inte bär efter ett par veckors sängläge, att inte klara de enklaste hushållsuppgifter (koka tevatten är ibland som att bestiga Mount Everest), att inte orka svara på ett SMS - men att tvinga sig själv att göra det för att man vet att det är bra i slutänden.
Är inte det att kämpa så vet jag inte vad kämpa innebär.
Så till alla som inte ser sig som kämpar på vägen, oavsett sjukdom - det är ni visst, vare sig ni vill eller inte. I alla fall i mina ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar