Idag är det långfredag och en ganska deppig dag egentligen men jag tror vår Herre har överseende med att jag trots det är ganska uppåt. Det är ju inte så att jag kan välja bra och dåliga dagar så jag får ta de bra dagarna när de erbjuds helt enkelt. Amen.
Det hela är mycket märkligt om nån frågar mig (det är det ingen som gör men jag tar mig friheten att förklara ändå).
Igår fick jag då äntligen åka hem efter 12 dagars sjukhusvistelse i Kalmar och sedan Linköping. Det var på håret; vid ronden sa läkaren med allvarligt tonläge att mina njurvärden är egentligen alldeles för höga för att de skulle låta mig åka, men om jag lovade att åka till Kalmar för koll på lördag och återkomma på tisdag och drack MINST två liter vatten om dagen så... Jag sa att jag looooovadeeeeee och bedyrade att jag hittade till akuten i Kalmar om något kändes konstigt. Okej, jag fick åka då.
Jag mådde inte bäst när jag åkte, det gjorde jag inte. Men jag tänkte att jag kan lika gärna må kass hemma som i Linköping, visst?
Betänk nu att jag under över en veckas tid inte kunnat äta, tanken på mat har gjort mig akut illamående. Jag har inte kunnat dricka kaffe, släpat mig runt på mina promenader (vem fasen är det som fått för sig att det ska vara så jäkla nyttigt att röra sig när man känner sig döende????), knappt orkat vara trevlig, haft ihållande smärta i ryggen, skakat i händer och ben, haft en äcklig svampbeläggning i hela munnen så allt smakar apa och återigen nästan börjat ifrågasätta om det verkligen är värt det. Ungefär så lämnade jag Linköping i en flott taxi som plingade och bromsade av sig själv när den tyckte chauffören körde för nära nånting.
Jag kom hem. Maken hade fixat käk, grillad kyckling och potatissallad. Jag åt två portioner! Det smakade heeeelt okej. Var pigg som en mört hela kvällen fast jag inte kom hem förrän halv nio, satt uppe till efter midnatt! Sov som en stock i tvåtimmarsintervaller när jag fick springa på toaletten, men slocknade som en gris igen. Vaknade idag halv nio - hade inte ont nånstans! Har inga skakningar, känner mig pigg, är hungrig och sugen på mat och - det skummaste av allt - den äckliga svampen i munnen är bara helt borta? Å just nu dricker jag min första kopp kaffe på evigheter... 😁
Förklara det den som kan!
Nu ska jag inte ropa hej för högt, klockan är inte så mycket än. Men det är helt klart värt att notera att det hela ÄR mycket märkligt och att det är som jag säger: jag mår så otroligt mycket bättre när jag får vara hemma hos mig själv. Det KAN också ha att göra med att huset var fullt med blommor och presenter från mina underbara vänner när jag kom hem, men jag tror inte det här hela sanningen.
Dessutom (det har säkert inte med detta att göra men jag väljer att ta in det här ändå); jag har sedan i början av februari inte haft ett hårstrå på huvudet. Tänk nektarin. Och idag, idag minsann, tycker jag mig kunna skönja en viss taggighet på huvudet om jag känner efter noga. Inte mycket, absolut inte, men pyttepyttelite! Om jag känner väldigt noga. Åtminstone på ett ställe på huvudet.
Är det måhända mitt långa, svarta, böljande hårfall som blivande halvbrasilianska som börjar vakna till liv? Jag kan i alla fall konstatera att det livet tjuvstartat lite. På hakan. Och benen. Inte lika kul men man får väl vara nöjd med det lilla. Och det finns bra pincetter.
Kram på er alla - och Glad Påsk! 😘
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar