Nätter och sånt

Nätterna kan vara lite krångliga här på sjukhuset. Jag sover ganska okej ändå, för det mesta. Häromnatten gjorde jag det - om det bara inte var för det sabla springet i dörren hela tiden.

Droppet ska kollas, påsar ska tömmas, personalen smyger så tyst de kan, men jag vaknar oftast till ändå. Utom när klockan är 03.45 och någon väser: SOOOVER DUUU? Yrvaket svarar man att nä, inte nu längre?

- Tänkte jag kunde ta dina prover nu när du ändå är vaken!

Ändå är vaken... Suck. Okej.

Jag är numera svårstucken som en vegetarisk schnitzel, de sticker och sticker men ibland kommer det absolut ingenting. Gör om och gör rätt, gräv med nålen som jag vore en broderad bonad som tappat en maska. (Fast broderade bonader har nog inga maskor va....?)

- Sådär, nu behöver vi inte väcka dig igen, så får du sova.

Nä men eller hur.

05.45:

- SOOOOVER DUUUUU? Jag tänkte ta lite kontroller!

Psccchhh pscccchhh, blodtryck, syresättning, temp.

07.30:

- GODMORGON, HUR MÅR DU IDAG?

Jag har faktiskt ingen aning, jag har inte hunnit känna efter. Min spontana känsla är att jag känner mig dödstrött, fattar inte det?

- Har du sovit gott inatt?

Nä. Nån kommer och väcker mig hela tiden så det vill jag inte påstå...

- Du har nästan inte druckit NÅGONTING av vattnet jag ställde in igårkväll!

Nä. Jag har försökt SOVA! Det har varit natt!

- Är detta samma vatten du fick igår, kannan är ju nästan full...?

Nä. Jag har fått en ny kanna för en kvart sedan av din kollega.

Alla dessa frågor och jag har inte ens hunnit öppna ögonen ordentligt.

- Har du ont i sidan idag också?

Jag vet inte än, har inte hunnit röra på mig.

Jag har med mig mina egna mediciner. Anledningen är att medicinlistan här inte är uppdaterad med samma mediciner som listan i Linköping, så jag har bättre koll på vad jag ska ha än de har här. Jag har full koll på mina medikamenter, är gammal nog och därtill myndig. En del av personalen vet om det och skriver bara "tar egen medicin" i systemet. Andra vågar inte riktigt ge mig förtroendet utan måste pricka av "har du tagit den och den och den...." Ja. Jag har tagit det jag ska.

Häromdagen var mina egna mediciner slut men maken skulle snart komma med lådorna så jag kan fylla på. Vilken cirkus!

- Men TÄNK om han inte kommer!!! säger en sjuksköterska som nästan fick magsår...

Han kommer, du kan vara helt lugn!

- Jag är sååååå orolig för dina mediciner, säger samma person en kvart senare.

Men luuuuugn bara, han kommer och medicinerna också!

- Men NÄR kommer han?

Runt klockan elva tror jag.

- Ååååå men det blir ju jättesent!

Nädå. Det är HÄR ni har medicintid klockan 8 och klockan 20, inte hos mig. Jag tar alltid mina mediciner klockan 11 och klockan 23. Det är de tider som funkar för mig hemma. Jag vet hur jag ska göra, var inte orolig!

Jag känner mig som en fyraåring. En fyraåring som inte fått sova ordentligt.

Jag känner att jag är en fyraåring som vill åka hem och slippa tjatiga föräldrar...

Imorgon ska jag transporteras med ambulans till Linköping. Det låter mer dramatiskt än det är, jag måste ha en sjukvårdskunnig med mig som kan spola alla slangarna om det blir stopp. Dessutom klarar jag inte att sitta i en bil tre timmar just nu.

Där ska de göra tremånaderskontroll efter min SCT! Lika lite som jag ser fram emot ett ryggmärgsprov, lika nyfiken är jag på att få veta hur jag mår. Jag ska få en specialbehandling med ett specialläkemedel som förhoppningsvis bidrar till att mitt galopperande virus lugnar ner sig också.

Allt kan bara bli bättre!