Med reservation för förändring...

Jag har aldrig haft svårt för det där med tvära kast, snabba förändringar eller växla från en fot till en annan, tvärtom. Innan alltså. I mitt tidigare liv, innan parentesen började.

Nu, när jag aldrig kan planera eller veta om jag kan göra det jag tänkt och vändningarna blir fler och än mer tvära har jag svårare att hantera det. När allt hänger på hur jag mår för dagen, vilket kan vara allt ifrån hur bra som helst till totalt icke-mående och sängläge.

Har ju mått fantastiskt bra sista tiden, betydligt bättre än förväntat! Återhämtningen har varit snabbare än "vanligt", bieffekterna färre än jag vågat hoppas på. Läkarna pratar om T-celler och B-celler, jag har inte riktigt koll på det där men det har med immunförsvaret att göra, och hos mig har jag överraskande goda resultat på det ena och inte helt optimala på det andra (vilket inte alls är konstigt på något sätt). Det innebär hur som helst att vi inte kan dra igång vaccinationer och sånt riktigt ännu men det är ändå något väldigt bra tydligen.

Nåväl.

Jag åkte till Stockholm, till barn och barnbarn. Äntligen. Fem månader sedan sist. Fyraårskalas minsann; vuxenkalas ena dagen, barnkalas dagen efter. (Barnkalaset skulle jag inte vara med på, det var dessutom utomhus). Mådde HUR bra som helst när jag kom upp på fredagen, pigg som en mört! Planen var att åka till Linköping för provtagning på måndagen och sedan tillbaka till Stockholm och hänga med lillfisen ett par dagar: läsa sagor, göra våfflor, köpa glass... sånt där vi skulle gjort i ett år men inte kunnat ni vet.

Att gå från mer eller mindre total isolering under så lång tid till att bevista ett kalas med 16 vuxna funkade inte så bra kan jag säga... En kvart in i kalaset fick svärdottern leda in mig i sovrummet där jag blev liggande under hela kalaset - jag var totalt väck. Fattade inte vad folk sa, kunde inte se dem, allt var som i en mycket stökig dröm. Väldigt obehagligt, aldrig upplevt nåt liknande.

Till på köpet slutade nefrostomin att fungera och en dov, jobbig smärta började bråka i ryggen i höjd med njuren. Eftersom jag är förkyld och hostar tänkte jag att jag förmodligen hostat slangen i njuren ur läge eller något. Svärdottern tyckte vi skulle besöka en jourmottagning men det ÄR så himla jobbigt att åka till en vårdinrättning som inte känner till en när allt är som det är... Kände att jag trots allt mått så mycket sämre i mina dagar så det kunde nog vänta lite... och lite till.

Dagen efter var jag totalt overksam, hade ont i ryggen och kände mig helt kass. Insåg att något förmodligen var fel och att jag kanske inte skulle kunna åka tillbaka efter läkarbesöket i Linköping utan istället bli kvar eller få åka hem.

På måndagen kändes det lite bättre faktiskt, nefrostomin funkade fortfarande inte men smärtan hade lagt sig och jag kände mig piggare! Det skulle nog gå bra ändå, men för säkerhets skull tog jag med mig mina grejer och körde till Linköping.

Kom dit, tog prover, förklarade grejen med nefrostomin och fick klara order om att kontakta och få en omedelbar tid för kontroll - i Kalmar... Provsvaren lät dröja på sig så jag fick sätta mig i bilen och köra hem helt enkelt. OM de skulle visa sig vara alarmerande skulle läkaren ringa. Men jag mådde betydligt mycket bättre än jag gjort under helgen så jag kände mig inte speciellt orolig.

Stannade på vägen flera gånger och försökte ringa urologen i Kalmar men fick svaret att "det är många som ringer, vi kan inte ta emot fler samtal, var vänlig försök senare". Noll kontakt. Eftersom jag mådde så bra igen och läkaren inte ringde från Linköping ställde jag en egen diagnos och bedömde det hela som icke akut på något sätt och körde raka vägen hem.

Å nu, idag, har jag mått alldeles förträffligt! Nej, nefron funkar inte men mina njurvärden (som jag nu fått svar på) var bättre än förra veckan så uppenbarligen verkar urinledaren plötsligt fungera?!?!

Så... istället för att baka våfflor, lägga pussel och läsa böcker med barnbarnet har jag tittat på film, övervakat kattens förlossning av tre kattungar, handlat mat och snutit min evigt rinnande näsa.

Det var inte riktigt såhär det var tänkt. Jag känner mig aningen frustrerad... Pigg! Men frustrerad.

Nästa vecka har jag tid för byte av den där nefrostomin. TÄNK om de helt enkelt kan ta bort den och allt fungerar som det ska ändå!

Den tanken är inte helt oangenäm i det för övrigt dystra sinnestillståndet...

Barnbarnet kommer ner i juni. Då försöker vi igen. Med reservation för förändringar.