Förträngningsförmågan

Jag har alltid hävdat att jag besitter en makalös förmåga att förtränga obehagliga saker. När jag levt igenom något elände så är det över. Så. Gå vidare. Det som varit har varit, kan inte ändras - framåt och, i den mån det låter sig göras, gör om och gör rätt.

Det är inte detsamma som att glömma. Bara att inte älta, att göra ett aktivt val att inte bli bitter och se framåt istället för att fastna i trauma-träsket. Och jag säger inte att det är rätt, bara att det är rätt för mig.

Tänk om jag inte hade haft förmågan att hantera kriser såhär. Båda mina biologiska föräldrar, två bröder och min mormor har tagit livet av sig, den mentala stabiliteten i släkten har väl kanske inte varit utan krusningar så att säga... Därmed inte sagt att min mentala status är så himla bra, jag är väl inte klok nånstans jag heller, men det tar sig väl lite annat uttryck möjligen.

Hur som helst.

Nu är det över ett år sedan jag blev sjuk. Det har varit en resa ner till avgrunden och en bit till. I jojo-format på något sätt. Ner i skiten och så upp lite! Neeeeer lite till - och så lite upp! Ni som hängt med fattar ju vad jag menar.

Och nu... nu vill jag inte tänka på det där mer. Nu mår jag så pass bra att jag känner "åh nääää ska jag till läkaren nu igeeeen, trååååkigt, vill inte, ska det verkligen vara nödvändigt???" ungefär. Som om jag glömt varför jag ens behöver åka dit.

Läkarna i Linköping börjar alltmer glesa ut mina besök, nu fick jag ledigt i en HEL månad från mina resor dit! En telefonkontakt om två veckor, provtagning här på vårdcentralen innan dess och that´s it.

Allt vi väntar på är att alla värden ska komma upp så vi kan börja vaccinera.

Det gör att jag inte längre vill, kan eller orka ens prata om det som varit. Jag stänger av det. Refererar till allt som "innan jag blev sjuk", och "nu". Märker hur jag mer och mer "glömmer bort" vad som hänt. Tidigare hade jag stenkoll! Den undersökningen gjordes där och där och läkaren där sa och då och då var jag på den avdelningen.... Jag har kunnat återge och referera till varenda läkarsamtal jag haft.

Nu vet jag knappt längre vilka undersökningar jag gjort! Jag var på nån njurröntgen för nån vecka sedan och sköterskan frågar "har du gjort sån här undersökning innan" och jag svarar "Öh... nja... jag veeeet inte...." och hon kollar i sina papper och säger "Jodå, du var ju här i april" och jag blir jätteförvånad? Var jag? Jaaaaa... just det ja... Det var två månader tidigare och jag har redan förträngt det. Jag börjar också fundera lite i banorna som "men... VAR det verkligen så himla farligt, om jag verkligen tänker EFTER? Visst mådde jag ju ibland inget vidare, men SÅ himla dåligt - kan det verkligen varit så?"

För jag vill inte komma ihåg. Jag vill avsluta det här nu, träna upp min fysik och hjärna och gå vidare. Jag har skrivit av mig det jag behöver, pratat med allt och alla medan saker var jobbiga och nu, nu vill jag sätta den där efterlängtade slutparentesen bakom alltihop och bara tacksamt och ödmjukt få fortsätta leva.

De gånger jag tänker tillbaka på förra sommaren är de minnen som först kommer upp bara de braiga sakerna. När vänner kom på besök, när vi åt kinamat, alla blommor hemma när jag kom hem, hur jag ibland kunde fnissa med mina barn trots allt... Såna saker.

Många som haft cancer och som blivit bra/bättre sägs drabbas av posttraumatiskt stressymptom. Jag kan förstå det. Men något säger mig att jag inte kommer bli en av dem. Jag hoppas inte det.

Jag känner mig helt redo att trava vidare helt enkelt. Om jag bara kunde få DE DÄR JÄKLA VACCINATIONERNA NÅN GÅNG!!

Kram världen! Så glad att få hänga med ett tag till! <3