Jag tycker ju att jag är nästan frisk nu. Jag mår helt okej, jag är pigg både för min ålder och sista årets omständigheter, upplever att allt som jag "fått på köpet" börjar bli bättre och håret har ju som bekant börjat återvända. Vad mer kan man begära? Visserligen är jag förvirrad, glömsk, har svårt med för många intryck samtidigt men det borde ju bara något som går att öva upp genom sociala interaktioner på något sätt.
Så tänker jag.
I måndags var jag i Linköping och träffade Herr Överläkare på hematologens SCT-avdelning. Och återigen förkunnade jag glatt att jag mådde förträffligt och att "får vi bara ordning på urologgrejerna i Kalmar så vill jag börja jobba i augusti!"
Så tänkte inte han.
För HAN tänker att jag måste börjat trappa ner immundämpande mediciner och påbörjat mitt vaccinationsprogram innan jag får börja jobba. Och DET går inte alls nu, för det är den där biten med T- och B-celler och sånt som är så avancerat så jag inte ens orkar sätta mig in i det. Men jag har aaaalldeleeeees för dåligt av den ena sorten, den ligger på 8 och ska upp över minst 20 innan vi ens kan börja överväga vaccineringar och immunförsvaret är att räkna med... Tyvärr tar det tydligen väldigt lång tid för att få den typen av celler att öka.
"Men under hösten i alla fall" sa han. "Under hösten kommer du förmodligen kunna gå tillbaka och börja jobba lite!"
Det kändes väldigt nedslående och jag tappade gnistan lite...
Jag tänker att vi inte diskuterat klart den här biten än, vi ska ta ett varv till. Eller två om så behövs. Det är ju inte så att jag önskar utsätta mig för mässlingar, polios och röda hundar men jag tror inte det ska bli några problem att eliminera den risken och ändå jobba i alla fall en liten stund varje dag. Jag har en känsla av att jag utsätter mig för mer risker genom att åka till vårdcentraler, provtagningar och kontroller på lasaretten... Min största noja just nu är fästingar!
Sen fattar ju jag också att mitt mående till mångt och mycket beror på att jag äter mediciner som reglerar immunförsvaret och som gör att det funkar, jag begriper att det inte funkar av sig självt fullt ut ännu.
Men... ändå...
Jag vill bara tillbaka till en punkt där jag inte behöver tänka på var jag befinner mig, vilka som är där mer än jag, om någon nyser, om det är mycket barn... Häromdagen var jag på skolavslutning (utomhus) med efterföljande sittning i klassrummet. Jag var på väg till klassrummet när det vällde in 100 ungar i kapprummet och jag vaknade till liv och insåg att "hmmm, HÄR får jag nog inte vara va?" och gick ut igen. Jag glömmer liksom bort mig!
Min hjärna är bara lycklig, tacksam och euforisk över att allt gått så galet bra så den står hela tiden och stampar vid startplattan för nästa steg. Tyvärr har den inte immunförsvaret med sig.
Dumt.
Idag fick jag en SMS-påminnelse om att jag ska vara på Fysiologiska kliniken i Kalmar imorron kl 11.15. Lite synd att jag inte fått någon tidigare kallelse eller första info om att jag skulle vara där bara. Hade varit lite kul att veta vad jag ska göra där och varför jag ska dit också!
Jag ringde i alla fall för att tala om att jag inte kan komma dit imorron och fick då veta att jag ska dit och prova mina njurar med radioaktiv vätska! Jahaaaa ja. Mhmmmm. Och att det är urologen som initierat den här undersökningen och Fysklin bara gjort som de blivit tillsagda.
Jag förstår fortfarande inte varför det inte fungerar med kommunikationen just när det gäller urologen. Återigen pratar jag med en annan avdelning som "inte kan svara på någonting" utan bara förmedla.
Undrar om urologen är någon hemlig sammanslutning som jobbar helt inkognito, fullt med hemliga uppdragstagare som ingen vet vilka de är? De sitter förmodligen på mängder av hemliga forskningsresultat som måste gömmas bakom betongbunkrar och kamoufleras med röntgenläkare, fysklinpersonal, hematologer och vårdcentraler. Ingen får veta vilka de är eller vad de gör.
Jag hoppas lite att det är så. För om inte ter sig hela avdelningen som väldigt, väldigt märklig för mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar