Jag tror inte det undgått någon att min största målsättning - förutom att bli av med leukemin, genomgå transplantationen och få tillbaka mitt liv då - har varit att få komma tillbaka till jobbet. Att jobba har för mig alltid varit det centrala på något vis. Kanske för att jag haft förmånen att hamna på arbetsplatser där jag trivts väldigt bra, jag vet inte. Hur som helst så har jag alltid jobbat mycket och det är en viktig del i mitt liv.
Sedan flera månader har jag varit helt besluten att vara tillbaka på jobbet senast i slutet av augusti. Den delen har bemötts av läkarkåren med ett "mmhmmm, mm... vi får se, men under hösten i alla fall". Deras besked har varit att "när vi kan sänka immundämpande läkemedel och börja vaccinationsprogrammet - DÅ kan du börja jobba igen".
Så i måndags var jag i Linköping för att påbörja mitt vaccinerande! Immundämpande medicinerna halverades nån vecka innan. Jag är förhållandevis pigg, har lyckats hålla mig borta från allt vad infektioner och sjukdomar heter under hela den här långa perioden som immunförsvaret varit under alla gränsvärden. Jag har verkligen skött mig efter konstens alla regler, följt alla instruktioner och varit maxat tråkig socialt sett.
I Linköping möttes jag av glada läkare och sjuksköterskor som applåderade och deklamerade vilken milstolpe detta var, och så tryckte de in en vaccinationsspruta mot lunginflammation och nåt annat i varje arm och så fick jag ett vaccinationskort.
Sen berättade de att jag var tvungen att ha tre såna här vaccinationer, en i månaden, innan de kunde börja med "barnsjukevaccinet" men SEN! SEN kunde jag börja jobba! Efter första barnvaccinet.
I november... NOVEMBER!!!! 😪😪😪😪😪
Inte augusti. November...
Insåg att deras "påbörjande av vaccinationer" inte betydde "efter första sprutan" utan en bit IN i själva programmet. Jag har väl bara hört det jag ville höra antar jag...
Jag försökte hitta något positivt i det där men det gick inte så bra. Det gick inte alls. Jag fick en totaldepp. Den satt i under flera dagar. Luften bara... försvann.
Funderade på vad som kunde hända om jag på eget bevåg avbröt min sjukskrivning och började jobba lite i alla fall? Men allt mitt sunda förnuft har väl inte strålats bort ändå, nånstans finns det tydligen kvar. Att äventyra hela sista årets mirakulösa process genom att riskera allt är ju inte speciellt smart. Möjligen har jag kanske fått storhetsvansinne och tror mig vara odödlig efter alla framgångar? Finns ju en risk att jag inte är det... Min starka förträngningsmekanism gör också att jag valt att "glömma" hur jag mått. Den förmågan är på gott och ont. Men hela vår fantastiska vårdapparat har, genom enorma insatser från alla håll, räddat mitt liv. Nu är det mitt jobb att vårda det jag fått.
Hur som helst så har min chef nu lovat att även om jag får vänta några månader till så kommer jag ändå få jobba så jag hinner tröttna på dem, hahaha! Det får bli min nästa målsättning, tröttna på jobbet! 😁
Nu ska jag satsa tiden på att återhämta mig fysiskt och mentalt istället. Bortsett från infektionsrisker och sånt drar jag fortfarande på lite småfel. Hjärnan hänger inte med till hundra riktigt än, jag tappar ord och blir lätt trött. Kroppen är inte heller tillbaka men nu har jag äntligen blivit av med slangen i ryggen och kan obehindrat och smärtfritt röra mig igen. Hålet har läkt jättebra och igår fick jag en ny medicin som förhoppningsvis ska göra så jag slipper springa på toaletten flera gånger i timmen. Det har varit svårt att ägna sig åt fysisk aktivitet utanför hemmet när man hela tiden måste ha en toa i närheten - det är glest mellan utedassen i skogen.
I och med detta tänker jag att jag kommer vara så återhämtad på alla plan när det är november så jag kan rassla in och jobba halvtid direkt istället för kanske ett par timmar om dagen. Heltid är nog inte aktuellt att börja med, det fattar t o m jag. Men jag kommer lägga tiden fram till november på att träna inför en halvtid!
På måndag är makens semester slut, familjen från Stockholm åker hem efter tre veckor och allt återgår till vardag igen. Jag har fått en jättefin, detaljerad målarbok för vuxna som jag pillar med och jag ska göra tittskåp. Bra grejer för att träna upp koncentrationen!
Barn och barnbarn har ägnat sommaren åt att påminna mig om vad som gör livet värt att leva i kombination med hälsosamma doser frustration. Jag har försökt att i görligaste mån ta igen lite av mitt förlorade år och det har varit underbart!
- Farmor... Faktist. Jag vill du kan bo hos mej, du kan bo på Islandstorget.
- Men hjärtat, HUR ska jag kunna få med mig hela mitt stora hus till Islandstorget?
- Men... nån ANNAN kan flytta till din hus åsså flyttar du till nån annans hus på Islandstorget!
Ibland är man beredd att packa en väska och bo under bro på Islandstorget, bara för att en fyraåring vill.
Jag är en så otroligt rik människa och tiden kommer gå jättefort till november!
