Är det något jag inte orkar eller klarar av just nu så är det att organisera saker. Det går inte. Jag klarar inte att ringa samtal, boka tider, förklara saker, planera. Fullkomligt omöjligt. Hjärnan funkar inte, kraften finns inte och ett telefonsamtal från läkaren kan gör att jag måste sova två timmar.
Som när jag fick besked från Försäkringskassan i december att min sjukpenning var beviljad t o m sista januari. Men mitt läkarintyg gällde ju fram till sista mars...? Detta var innan SCT och jag ringde direkt. "Måste vara något fel här va? Jag är sjukskriven till sista mars men ska bara få sjukpenning till sista januari? Vill ha detta utrett nu för jag vet redan nu att jag inte kommer orka bråka med er i februari när jag står utan pengar...." TVÅ gånger ringde jag. För säkerhets skull.
Inga problem sa Försäkringskassan. Den ÄR klar till sista mars, det står fel månad på ditt beslut bara.
Tror ni jag fick några pengar? Jadå. Fram till sista januari....
Att behöva rodda i sånt är för mig i stort sett omöjligt just nu. Men jag ringde, bölade och tjöt, fick det korrigerat och allt blev rätt. Sen sov jag i en vecka.
Nu fick jag en kallelse till urologen. De vill att jag kommer till Kalmar och byter splint nästa vecka! Det är ju fullkomligt toppen alltså - om jag inte redan både bytt splinten och dessutom hunnit ta bort den helt, fått den ersatt av en nefrostomislang och detta i Linköping eftersom Kalmar totalt sket i att kalla mig när jag var som sämst och Linköping blev galet irriterade på dem. Den akuta remiss Linköping skickade till Kalmar för att jag skulle få det fixat har de alltså inte ens läst eller? De har ingen koll på mina journaler, vad som händer, vad som gjorts?
Nu fick jag mobilisera all energi på dagens samtal. Inte bara för att boka av tiden utan för att med all önskvärd tydlighet understryka vikten av att DE INTE GLÖMMER BORT MIG IGEN!!!!! Jag tänker inte leva med nefrostomi resten av mitt liv, de måste reda ut detta och fixa urinledaren helt enkelt. Men det kan vi inte göra just nu, först måste jag få ett immunförsvar... Att ringa och vara tydlig, arg, lessen och irriterad samtidigt som kraft och ork inte finns kan vara lite marigt men jag tror jag gjorde det rätt bra ändå. Budskapet gick fram. Åtminstone blev responsen ett löfte om att fånga upp mig och återkomma till mig.
Det finns en psykologisk bit av det här också. Att återberätta hur jobbigt det varit, att det enda som fått en att kunna ta sig från sängen till toaletten är upprepade morfinsprutor och hur man upplevt saken är påfrestande. Nu när allt börjar kännas bättre även vad gäller den biten vill jag liksom bara glömma och förtränga. Att dessutom vara tydlig med att man är kritisk mot hur det hela skötts utan att bli otrevlig är ju också en balansgång.
Men jag gjorde det! Och jag är lite lite stolt att jag inte ens darrade på rösten.
Sen åt jag frukost, sorterade mina mediciner, ställde in disken i diskmaskinen och gick och la mig igen.
